PUBLICERAD i ristaren nr 2 – 2026.
Rättelse: Här är hela artikeln. En del av text hade tyvärr klippts bort i den tryckta versionen.
Det finns platser och händelser i vår hembygd som i alla tider lockat människors nyfikenhet, satt fantasin i rörelse, gett upphov till sägner, skrönor och berättelser. På dessa platser råder ofta en speciell stämning. ”Platsens väsen”, en säregen kraft eller utstrålning som man kan uppleva på sådana platser. ”Platsens väsen” vaknar till liv först när vi med våra känslor och fantasi väcker den till liv.
Men ”platsens väsen” behöver näring och bränsle för att ta fart, starka stämningar uppstår sällan på platser man inte vet något om. Därför har jag staplat bränsle kring några platser jag själv upplevt spännande, bränslet är delvis historia, delvis folksägner, lokala berättelser ur den muntliga traditionen.
Det gåtfulla, mystiska och fantasieggande med de här platserna är just att ”platsens väsen” är så diffus och obeständig, ingenting är riktigt säkert, ingen vet riktigt vad som är sant. Man får ställa sig frågan, vad är historia och vad är sägen och kanske tvärtom.
1. Tjuvhällsgrottan – där rövarna höll till
Djupt inne i skogen på Yresta ägor i Rasbo socken ligger en grotta som sedan länge väckt både nyfikenhet och berättarlust. Grottans väggar är släta, och vid öppningen står en stor, tunn häll. När platsen undersöktes för många år sedan fann man spår som vittnade om mänsklig närvaro: kolrester efter en eldstad, en järngryta och delar av en skinnfäll.
Enligt traditionen var grottan en gång tillhåll för tjuvar och rövare. Flera sägner knyter an till grottans dunkla förflutna. En berättelse handlar om en flicka som blev bortrövad och förd till grottan. Hon var dock klok nog att lämna spår av strö efter sig, vilket gjorde det möjligt för byborna att följa hennes spår och till slut rädda henne.
En annan sägen berättar om en piga som lockades med till rövarnas boplats. Hon var gravid och födde sitt barn där i skogen. Barnet dog kort efter födseln och sägs ha blivit begravt i närheten av grottan.
Ortsbefolkningen ska under lång tid ha ofredats av dessa tjuvar. Till slut fann man ingen annan utväg än att ta till vapen. Enligt traditionen sköts rövarna ihjäl i grottans närhet, och deras kroppar begravdes på platsen. Några uppresta stenar i området sägs markera gravarna.
Ytterligare en berättelse knyter an till en soldat vid namn Gran, som sägs ha funnit en så kallad svartkonstbok i grottan. Vad som sedan hände med boken är okänt. Det har spekulerats i om denne soldat Gran kan vara identisk med Anton Gran, verksam i Tuna socken mellan 1737 och 1757, och som i folkmun beskrevs som en riktig ”trollgubbe”.
2. Ättestupa – myten utan spår i historien
I en skogsbacke vid Lunkelbacken i Rasbokils socken berättas det att det ska ha funnits en ättestupa. Den västvända bergväggen stupar lodrätt ner och bildar ett dramatiskt fall på omkring femton meter. Det är lätt att förstå att en sådan plats väcker fantasin och ger upphov till berättelser om forna tiders grymma seder.
Men trots att traditionen lever kvar finns det inget som styrker att ättestupor någonsin använts i Sverige – eller någon annanstans. Liknande platser finns utpekade, men varken skriftliga källor eller arkeologiska fynd har kunnat bekräfta att äldre människor kastades i döden för att inte ligga sin släkt till last.
Man menar i stället att föreställningen om ättestupor, sannolikt är sprungen ur dramatiska naturformationer som väckt både respekt och berättarlust. Stupet vid Lunkelbacken är ett sådant exempel: en plats där naturens egen dramatik har gett upphov till historier som vandrat vidare genom generationerna.
3. Kyrkklockan som aldrig kom fram – sägnen om Klockarkärret
På gränsen mellan Rasbo och Stavby socken, där landsvägen följer den höga åsen, ligger öster om vägen ett numera skogbevuxet kärr som kallas Klockarkärret. Namnet minner om en gammal sägen som berättar om hur Stavby kyrkas klockor aldrig nådde sitt mål.
När kyrkan byggdes och en ny kyrkklocka hade anskaffats, skulle den fraktas längs åsen. Men vägen var hal, och under färden gled lasset av vägen. Klockan rullade utför slänten och försvann rakt ner i det djupa kärret. Hur man än försökte gick det inte att få upp den igen.
Till slut sades det att enda möjligheten att bärga klockan var att skaffa ett par vita tvillingoxar och föda upp dem enbart på oskummad mjölk. Efter mycket möda lyckades man få tag på två vita tvillingoxar, men mjölken räckte inte till. Man tvingades blanda i vassla, och oxarna växte upp på denna blandning.
När oxarna blivit fullvuxna gjordes ett nytt försök att dra upp klockan. Och mycket riktigt – när de spände sina krafter började klockan sakta stiga ur dyet. Men just som den nådde vattenbrynet gled den tillbaka ner i djupet igen. Då hördes en röst ropa ur kärret:
– Nej, inte med dina vassleoxar!
Sedan dess sägs klockan ligga kvar där än i dag, djupt nere i Klockarkärrets botten, och ingen har lyckats få upp den.
4. Korset i stenen-ett tyst vittne på Vittja ägor.
På Vittja ägor i Tuna socken finns en märklig ristad sten. På den nedre delen av stenens syd sydvästra sida syns ett enkelt kors, prickhugget och därefter lätt slipat – ett arbete som tyder på en medveten och omsorgsfull hand.
Kring stenen har det genom åren vuxit fram flera traditioner. Enligt en av dem ska en gammal man under hungersnöden på 1700talet ha sökt vila här, med en säck bark på ryggen – den sista nödfödan när allt annat tagit slut. Där vid stenen, sägs han ha svält ihjäl. Kanske ristades korset till minne av hans öde.
En annan tradition berättar om ett original som en gång bodde i trakten. Denne man lär ha haft för vana att rista in kors i stenar och hällar varje gång en katt eller något annat litet djur dött. Kanske är även detta kors ett spår efter honom.
Vad som är sant låter sig inte längre avgöras, men stenen står kvar som ett tyst vittne om både nödår och sägner – och om människors behov av att minnas, markera och berätta.
Om du vill läsa mer och upptäcka fler gåtfulla platser kan du köpa boken Gåtfulla platser – berättelser om platser i Rasbo med omnejd. Den finns att köpa hos Rasbo Hembygdsgille.
Läs mer
